Den senaste tiden har jag blivit varse att fler och fler av mina döttrars kompisar, mina vänners döttrar och andra i min omgivning har olika former av ätstörningar. En del äter för mycket en del äter för lite. Några får behandling andra smyger i det tysta.
Jag blir arg och ledsen och vill göra något! Hur kan något så enkelt som att äta och röra sig ha blivit ett så stort problem för så många? Och visst det går lätt att prata om samhälleliga ideal och modevärldens smalhetshysteri eller varför inte chipsens exponering i våra butiker. Men jag undrar vad kan jag göra själv? Vad kan jag göra varje dag? I det lilla.
Jag har bestämt mig! Från och med nu ska jag bara prata om mat och träning som njutning för det är ju precis vad det är för mig. Jag ska sluta dras med i diskussioner om olika dieters eventuella verkningsgrad. Sluta diskutera om huruvida man ”borde” träna, ”måste” sluta med kolhydrater etc. etc.
Jag vill vara en förebild för mina och andras barn och andra vuxna. Jag vill visa att det går att ha en sund själ i en sund kropp. Jag vill visa att det går att älska god mat oavsett om det är fett, kolhydratrikt eller proteinrikt. Jag vill visa att det går att simma, springa, spela fotboll, dansa zumba eller vad det nu kan vara bara för att jag tycker att det är så himla kul och att jag mår så bra efteråt.
Det här är ju egentligen hur lätt som helst. Jag älskar ju god mat! Jag älskar att träna. Så hur svårt kan det va?
Vill du också vara förebild? Hakar du på? /Ingrid


