Tänk om vi alla skulle vara mer nyfikna på varandra. Vad skulle hända då?
Inom coachingen använder vi oss av nyfikenheten för att lyssna aktivt, ställa kraftfulla frågor och väcka medvetenhet.
Nyfikenhet är ett viktigt verktyg för oss coacher.
Att komma ihåg att använda det i vardagen är inte lika lätt. Som barn kan det hända att vi fick höra: “Var inte så nyfiken” .
Om vi var nyfikna skulle vi få reda på människors drömmar och mål. Vad som är viktigt på riktigt för dem och på så sätt se varandra för de vi verkligen är.
För övrigt skulle jag till exempel få reda på vad som är grejen med novent. Vad som driver människor till att börja julpynta i november eller om det är fler än jag som stundtals lever i hypokondri och kan skratta åt det.
Nyfikenhet ska inte förväxlas med vetasjuk. Att gotta oss i smaskiga detaljer mår ingen bra av i längden. Den riktiga nyfikenheten bygger på att vi vill varandra väl och vill lära oss saker av varandra. Den riktiga nyfikenheten bygger på att vi ser den vi möter med gröna linsen. Vi ser hjälten/hjältinnan, Vi ser och är nyfikna på den här personens drömmar och mål och hur den vill göra skillnad. Vi ser att personen är älskad och älskar, bidrar till mig just nu och är värd att bli behandlad med respekt.
Tänk om vi alla skulle vara mer nyfikna på varandra på det sättet. Vad skulle hända då?
- Skulle vi se våra fördomar och därefter bli mer inkluderande?
- Skulle vi våga rekrytera och anställa de som är olik oss själva?
- Skulle vi bli mer öppna tillåtande och mer ödmjuka inför varandra?
- Skulle det bli fred på jorden?
Jag vill tro det!
God Jul!
