Tag Archives: gröna linsen

Onormalt normalt

Jag har varit funktionär på en motionstävling i löpning. Jag stod en bit ifrån en kurva och såg när folkmassorna sammansvetsat i klungor joggade förbi, de tog den där yttre svängen i kurvan ända in i hörnet. När folket avtog och sen en ny hop närmade sig tog första personen vAlet att runda av tidigare i hörnet, gena, varpå alla bakom följer i denna stig-hundratals, och sen ett nytt glapp och en ny person som blev vägvisare-denna gång till det yttre hörnet. Vilka flockdjur vi är!

Med mina funktionsuppsättningar är jag tränad i att ta min egen väg, vare sig jag är själv i valet, eller i mitten av en ”klunga”. Det är bara att avvika helt enkelt. Min självkänsla hade inte överlevt en enda gymnastiklektion ifall jag inte lärt mig att skita i att följa gruppen. Först fick jag se hur de andra gjorde och vilken effekt de skulle nå, för att sen hitta ett eget sätt som funkade för mig för att nå ett resultat. Liknande om det gick, eller annat resultat om nödvändigt. (Alltså ligger jag oftast 3 takter efter, i det jag gör, men ofta med en högre arbetsinsats i form av eftertanke och testande).

Jag har fått bli en mästare på att jämföra mig med mig själv och göra saker på speciella sätt. Andra exempel på det är; att alltid gå in i mitten av bussen, Bokar längst bak i stället för i mitten på bion, skiter i vilken benlängd jeansen har, börjar söka ögonkontakt i närheten av brant backe eller vid tunga dörrar, tar med (service)hunden till dagishämtning, godta att inkomsten sänks vid löneförhöjning eller då jag blir sambo, skippa kön vid trappan och ta hissen via köksvägen in till krogen, ja osv. Jag tror ni förstår.

Det jag vill säga är att jag helt enkelt kanske ska vara lite förstående till mig själv de där gångerna jag har svårt att lyssna på instruktionen ”gör en färglagd teckning” -…när jag bestämt hellre vill göra en i blyerts… ”Finn dig i majoritetsbeslutet”. ”Normal kö till telefontid.”

För mig är det normalt att göra onormalt. Och än om jag tränar i att ibland falla in under gruppbeslut så är jag också stolt över att kunna bryta mig ur klungan med löpare när jag ser att rätt Stig ligger en liten bit bort…!  Ibland kanske vi måste stå upp för oss själva även när omgivningen gör annorlunda

/ Marlene

 

 

Att se genom den gröna linsen.

 

Dagens gästbloggare heter Marianne Hörnberg och är en av våra associerade coacher. Hon jobbar till vardags med ledningssystem och administration, har mångårig erfarenhet av att driva företag och har nyligen startat företaget Bliss Utveckling  inom personlig utveckling och organisationsutveckling. Hon är också maka, mamma, dotter, syster.

”Om du inte tar hand om dig själv kan du inte ta hand om andra”

Det är något jag ofta säger till människor som generöst delar med sig av sig själva och sin tid, men som lätt glömmer bort att ta hand om sig själva också. Och innerst inne vet jag att varje gång jag säger det så är det något jag också behöver höra. Ni vet, när man pekar på någon så är ett finger riktat framåt men tre fingrar pekar tillbaka på en själv.

Jag har absolut blivit bättre på att se till mina egna behov men allt som oftast kommer jag på mig själv med att ge bort min tid utan minsta eftertanke.

Jag vrider och vänder, kompromissar med mig själv, släpper allt jag har för händer, ändrar och bokar om för att det ska passa andra, och så står jag där med ett fullständigt omöjligt pussel utan plats för mina egna behov!

Och till råga på allt kan jag dessutom vara hopplöst dålig på att be andra om hjälp. Jag vill gärna klara saker själv och dessutom kan jag väl inte besvära andra, de har ju så fullt upp.

Ja för det kan jag också ta ansvar för; andras tid och möjlighet att hjälpa till och bidra, som om de inte själva är kapabla till att säga ja eller nej.

Och återigen är det tre fingrar som pekar tillbaka på mig…

Men jag vill ju så gärna hjälpa andra, vara en god vän, en närvarande och stöttande partner och mamma, en generös kollega. Måste jag ge avkall på det för att ge mig själv utrymme?

Jag står i duschen efter ett träningspass och funderar över varför jag begär det omöjliga av mig själv när jag inte begär det av andra. Jag är mitt i en period när tiden aldrig räcker till, när det känns som att jag hela tiden är tre steg efter och tid för återhämtning verkar vara långt borta.

Då slår det mig. Den gröna linsen, det coachingverktyg som vi använder för att gå in i varje möte med en positiv utgångspunkt och en tro på varje människas förmåga och potential.

Hur ofta ser jag på mig själv med den gröna linsen?

Jag är ju faktiskt också en hjälte, jag har mina egna drömmar och mål som behöver få komma till uttryck och jag vill göra skillnad i både den stora och den lilla världen. Jag har mina egna svar på hur det ska gå till. Jag älskar och är älskad. Jag bidrar till mig själv och andra med att vara den jag är och jag är värd att behandlas med respekt.

Där och då fylls jag av ett lugn. Det måste ju vara fullt möjligt att både ta hand om mig själv och andra, utan att slå knut på mig själv, om jag bara kommer ihåg att använda den gröna linsen. Att behandla mig själv med respekt och se på mig själv med lite mer medkänsla gör ju inte att det blir mindre över till någon annan, snarare tvärtom. När jag tar hand om mig själv, får återhämtning och fyller på med ny energi, så får jag kraft och energi att finnas där för andra och vara mitt bästa jag.

Jag kliver ut ur duschen, lite lättare, lite gladare. Och med en stilla fundering om hur världen skulle se ut om vi alla använde den gröna linsen och det coachande förhållningssättet?

Om vi alla var lite mindre dömande och istället visade medkänsla och respekt för varandra. Om vi i varje möte med varandra, och oss själva, valde att se att den här personen står stadigt på egna ben och gör så gott den kan utifrån sina förutsättningar.

Om vi såg och bekräftade varandra mer.

Visst känns det som en skön tanke?

Och vet ni vad, det bästa utav allt, det behöver inte förbli bara en skön tanke, vi kan alla gå från ord till handling.

/Marianne