Onormalt normalt

Jag har varit funktionär på en motionstävling i löpning. Jag stod en bit ifrån en kurva och såg när folkmassorna sammansvetsat i klungor joggade förbi, de tog den där yttre svängen i kurvan ända in i hörnet. När folket avtog och sen en ny hop närmade sig tog första personen vAlet att runda av tidigare i hörnet, gena, varpå alla bakom följer i denna stig-hundratals, och sen ett nytt glapp och en ny person som blev vägvisare-denna gång till det yttre hörnet. Vilka flockdjur vi är!

Med mina funktionsuppsättningar är jag tränad i att ta min egen väg, vare sig jag är själv i valet, eller i mitten av en ”klunga”. Det är bara att avvika helt enkelt. Min självkänsla hade inte överlevt en enda gymnastiklektion ifall jag inte lärt mig att skita i att följa gruppen. Först fick jag se hur de andra gjorde och vilken effekt de skulle nå, för att sen hitta ett eget sätt som funkade för mig för att nå ett resultat. Liknande om det gick, eller annat resultat om nödvändigt. (Alltså ligger jag oftast 3 takter efter, i det jag gör, men ofta med en högre arbetsinsats i form av eftertanke och testande).

Jag har fått bli en mästare på att jämföra mig med mig själv och göra saker på speciella sätt. Andra exempel på det är; att alltid gå in i mitten av bussen, Bokar längst bak i stället för i mitten på bion, skiter i vilken benlängd jeansen har, börjar söka ögonkontakt i närheten av brant backe eller vid tunga dörrar, tar med (service)hunden till dagishämtning, godta att inkomsten sänks vid löneförhöjning eller då jag blir sambo, skippa kön vid trappan och ta hissen via köksvägen in till krogen, ja osv. Jag tror ni förstår.

Det jag vill säga är att jag helt enkelt kanske ska vara lite förstående till mig själv de där gångerna jag har svårt att lyssna på instruktionen ”gör en färglagd teckning” -…när jag bestämt hellre vill göra en i blyerts… ”Finn dig i majoritetsbeslutet”. ”Normal kö till telefontid.”

För mig är det normalt att göra onormalt. Och än om jag tränar i att ibland falla in under gruppbeslut så är jag också stolt över att kunna bryta mig ur klungan med löpare när jag ser att rätt Stig ligger en liten bit bort…!  Ibland kanske vi måste stå upp för oss själva även när omgivningen gör annorlunda

/ Marlene

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *